panoptikon 3658 22386

Väster Våla kyrkogård i försommarljuset och med den vänliga sydvästvind över Bruslings ängar som måste ha rått den milda förmiddag på sextiotalet när dom uppfann Monstret i Bo Gryta. Monstret var en jättemal, och dom behövde den för att ha något att skriva om i Expressen. (Det var en av dessa förargliga veckor när inget vill hända, världshistorien tvekar eller grubblar på hur nästa verkligt taskiga överraskning skall se ut och ingen stjärna hade brutit benet.) Bo Gryta är ett djuphål i Åmänningen. Man hittar det någon kilometer utanför Bodarnes och Vretarnas byar, på en linje mellan den gamla Bodahamnen, där vraket efter en i åskby kantrad och sjunken malmjakt skall ligga men ingen vet var, och Tandläkarudden. Hur djupt detta djuphål är? Ingen vet. Mången har försökt med lod och lina. Och när linan kom upp, avbiten lika elegant som av en rakkniv eller kättingen de prövade i stället lika blank och prydlig i snittet efter vad som väl bara kunde vara mycket stora tänder, gav man upp försöken. Christopher Middleton beskrev dem i sin dikt ”The Mole”. Det blev förvisso verkningsfullt, för ett par somrar senare kom en busslast av engelsmän, excentriker och experter på djupa sjöars monster. De lodade och antecknade. Per Brusling bjöd på kaffe, nu en äldre man som vet en del om sjön. Över Björn Nilssons grav går sommarvinden. Och jag fruktar att jag är den ende nu som vet hur det egentligen gick till. Expeditionen återvände djupt övertygad att denna jättemal, inte bara jättelik och illasinnad, också är slug, mycket slug och vet att gömma sig i dunkla djup närhelst det kommer någon dit som söker den.